Jag får liksom inte ihop vilka hemskheter folk behöver gå genom för att det ska kännas som en bra idé att ta sitt egna liv.
29 maj 2016
Ibland undrar du varför en dag är bättre än en annan. Ibland undrar du varför några dagar känns som hämtade ur helvetets egna tv-tablå. Varför faller man handlöst för personer av den simpla anledningen att de existerar? Varför finns hat? Jag kan fortsätta med frågeställningar men jag tror du ser min poäng, om än aningen vagt.
Det händer att jag tar och funderar kring det här med frågor om livet. Livet i sig är en skum rutin. Vi föds, vi lär oss, vi jobbar för att sedan tyna bort. Finns det någon egentlig mening? Självfallet har du en egen mening med ditt liv, min fråga gäller det större. Vår gemensamma mening med livet. Finns det en sådan?
Jag vet inte.
Ingen vet väl säkert. Inte egentligen.
Vissa påstår sig veta. De har sina heliga böcker att tacka. Bra för er, ni vet. Men utan att på något sätt förminska finns det andra som inte vet någon som helst större mening med livet. Om hundra år finns det nya människor med nya meningar, så vad är det som gör just ditt liv speciellt?
Inte direkt någon glad tanke. Ingen fråga man blir populär av att fråga. Trots det ställer jag frågan. Vad är meningen med mitt liv? Oftast kommer jag fram till att jag är en oerhört viktig individ. Hade jag inte varit den jag är där jag är hade hundratals andra liv sett annorlunda ut. Kanske inte världsomvälvande, men åtminstone annorlunda. Jag blir alltid glad när andra mår bra så jag försöker i allra högsta grad få andra att bredda lite på leendet. Aningen självisk går det att tycka, men även jag är självisk.
Skulle det vara så att kostnaden för min självkärlek råkar vara att andra människor får offra sitt sämre mående och på så vis bli snäppet lyckligare, då får jag ta den smällen.
Anledningen till att jag då och då tänker i dessa banor började med när jag själv kom helskinnad ur ett par hektiska händelser. Dåliga kärleksrelationer varvat med syskonbråk och mindre bra val gällande livets drycker. Visst är det gott med en kall stor stark, men det får gärna stanna vid just en.
Jag försökte framkalla bilder i mitt inre. Bilder på hur dåligt mina nära och kära mådde. Gång på gång försökte jag jämföra min egen tripp ner till botten med deras, men där någonstans tog min fantasi slut. Det går inte jämföra. Jag får liksom inte ihop vilka hemskheter folk behöver gå genom för att det ska kännas som en bra idé att ta sitt egna liv.
Personligen har tanken aldrig slagit mig. Aldrig. Det närmsta jag kommit är att jag en gång haft en vag önskan om att få vara med om någonting som gjort att jag måste ligga på sjukhus en månad. Men att dö? Nej, aldrig.
Däremot känner jag folk som haft den tanken och det lämnar lite spår det också. Att höra en god vän yttra att han vill dö är ingenting gentemot att personligen rycka kökskniven ur hans hand.
Att med all styrka försöka dra och knuffa en person från ett järnvägsspår samtidigt som lokomotivet tuffar på i full fart. Det lämnar sina spår. Du fylls med tankar.
Jag gör slag i saken nu. Historian skall skrivas ner, historian om mitt liv. Eller det blir väl historier i plural, vi får se vad jag och minnet orkar med. En gammal man med ack så stadig hand. Får se hur stadig den egentligen är.
Under några perioder i livet mådde jag som bäst. Under andra mådde jag inte lika bäst. Ibland levde jag med en konstant klump av gråt i halsgropen. Men det gick att må sämre, det hade mina bekanta bevisat. Jag skäms över att säga att jag skrattade mig lycklig i detta, jag var inte sämst.
Nej mitt liv har väl överlag varit bra. Det kan till och med falla sig så att jag fått en del personer att få tillbaka någon variant av livsgnista. För att låta storsint har jag kanske räddat en del. Det glädjer mig. Det går dock inte rädda alla.
Just det, jag har glömt att presentera mig själv! Det där minnet alltså.
Jag heter Victor Engelbrekt och det här är mitt sätt att hälsa dig välkommen till min värld. Jag hoppas du ska trivas!
Hittade ett dokument med en påbörjad novell. Titeln är "vardagshjälte" och min fråga lyder, ska jag fortsätta på denna historia?
Jag vet redan svaret.