Molnen Brinner

Det var en vild natt. Jag fick med en tjej hem som vaknade med brutal bakfylla dagen efter. Själv hade jag hävt en eller två liter vatten efter vår lilla lek och kände därför inte av något som helst huvudbry. Att hon var snygg var ju också en klar fördel. Ja, till och med när hon låg bakfull med saliv hängande från munnen. Fortfarande snygg. För det är ju det man går på nu för tiden, ytan. Fokus nummer ett.

Den morgonen vaknade jag på soffan och undrade lite vart jag var innan jag insåg att jag faktiskt var hemma. Jag kan erkänna att jag kände mig lite dum då. Men även solen har sina fläckar som det så vackert heter. Jag satte mig upp, tittade ut genom fönstret och såg den blåa himmelen och kände mig genast glad. Efter att ha vridit ner blicken till marknivå såg jag att mina grannar vinkade, de stod utanför och spelade Boule. Jag vinkade tillbaka innan jag gick in till köket för att ta mig ett glas vatten. Till min förvåning hittade ett par byxor där men kom genast på varför. Hon ligger nog i sängen, tänkte jag. Glasen som stod i diskstället såg rena ut så jag tog ett och hällde upp ett glas vatten och svepte innan jag tog ett till.

Väl ute framför TV:n så började jag fundera. Vad hände egentligen igår? Hur kom det sig att hon följde med mig? Viktigast, vad hette hon? Hon den där snygga tjejen som fortfarande låg utslagen i min säng. Det trodde jag åtminstone, jag hade faktiskt inte kollat. Men eftersom hennes byxor låg kvar i mitt kök så kändes det rätt så naturligt att även hon var kvar. Jag tror inte ville hon ta sina nakna ben och gå hem. Det kändes rätt onödigt att sitta där och diskutera saken med mig själv så jag klev in i mitt sovrum ganska tyst och såg henne ligga där. Men sina nakna ben.

Hon var söt, nästan sötare än igår. Eller vänta, nästan är helt fel ord. Hon VAR sötare än igår. Det är sjukt vad alkohol kan ställa till med. Hon var den vackraste tjej jag beskådat. Och det säger jag även ifall jag just då såg henne med saliv hängande ur mingipan. Det är väl den lilla detaljen som fäst sig mest i minnet. Hon avskyr när jag drar upp den lilla detaljen idag. Men det gör jag mest för att retas lite, hon har ju en del grejer hon drar upp för att retas tillbaka. Så vi ligger nog rätt så lika. Som sagt, efter min första nyktra titt på tjejen fastställde jag att hon var, i mitt tycke, fantastisk. Med tiden fick jag även lära mig att hon var så mycket mer än bara en fröjd för ögat.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Knappt 500 ord här ovanför. Men det är en start.

Min (inte så) hemliga författardröm har blivit större. Jag har lyssnat på en del avsnitt av Författarpodden (google is your friend…) och det enda jag kommit fram till är väl att jag vill skriva skriva skriva. Men jag märker att det är svårt att bara börja. Så jag testade koka ihop nåt nu. Som du kanske ser om du läser stycket du precis har passerat.

Det kommer inte vara med i nån av mina berättelser, men jag ville testa skriva nåt nytt. Och skriva som första person, inte som tredje. Det är en tanke jag haft ett tag. Då låter det liksom som att det är ”jaget” i boken som berättar. Det är ju lite så jag gör när jag skriver blogginlägg. Det känns lättare för mig att skriva som jag gör just nu. Så varför inte testa det i bokform? Eller berättelse, om det blir bok eller inte får man ju vänta och se. Kan börja med en novell på några tusen ord.

Och så måste jag hitta på en historia också. Går ju inte skriva för sakens skull. Men man kanske borde börja så?

Det enda jag egentligen bestämt ska hända i den lilla historien jag har är att huvudpersonen ska falla för en gammal klasskamrat. Åtminstone till en början.

Sen får vi väl se vart det tar vägen. Men man måste ju börja nånstans.