ribban är satt
Jag sitter och läser om de där nio männen som anhållits efter skjutningen mot barnen i Flemingsberg.
Du vet den där femåringen och sexåringen som blev skjutna när de lekte på innergården. Två av nio sägs enligt Aftonbladet vara kopplade till kriminella nätverk. Jag läser att de är släppta på fri fot.
Jag tror inte de planerade att skjuta barnen. Det är det som skrämmer mig mest.
Att de kriminella skiter fullständigt i vilka som drabbas…
Det är nånting med toner i en viss ordning, i melodi. Att fingra på ett a-moll och att varva in ett e-moll. Ibland kastar jag in några lyckliga ackord för sakens skull, för att kontra på nåt bra sätt. Eller kantra om du så vill, det är inte upp till mig. Men just den där melodin, det är där magin sitter. Ackordföljden har du garanterat hört förut. Det finns inte så många ackord att välja bland så det blir lätt så. Men om vi skalar om, färgar av och lägger till sjunde och nionde noter i olika skalor. Då känns det som om korgen med ackord helt plötsligt blivit större. Som magi.
Lite som när du målar en tavla. Det finns bara ett visst antal färger och du kan inte trolla fram en helt ny färg. Dock kan du kombinera de redan existerande färgerna och kanske få fram en unik nyans för just dig. Lite så är det väl med toner. Du kan inte trolla fram nya toner, bara kombinera de redan existerande på ditt eget vis. Jag gillar sånt.
Jag var på en spelning för inte så länge sedan. En tjej, en gitarr och underbara sånger. Jag försökte lägga märke till vilka ackord hon spelade, hur hon flyttade greppet på halsen, hur fingrarna gled över strängarna och jag fick några idéer. Kanske lite tråkigt, som att magin försvinner. Men icke! Tänk i stället att du är en magiker och går för att titta på när en annan magiker har en show och du försöker luska ut hur just det där trolleritricket gjordes. Det är spännande!
Självklart njöt jag av musiken också. Hon öppnade spelningen med vad jag anser vara hennes bästa låt. Sen blev det i princip bara nyaste skivan med några gamla hits inkastade. Som det ska va.
Jag gillar verkligen artister som försöker sig på nånting nytt på varje ny skiva. Som Iron Maidens nya låt! Den gillade jag. Långt ifrån deras bästa, men jag gillade den. Influenserna från Strömstedt gjorde allt ännu bättre. Det är ju ett band som släppt samma skiva gång på gång på gång på gång, så verkligen kul med nånting som ändå lutar åt att bli lite nytt! Bra där.
Men sen kan det ju även bli fel när man som etablerad artist eller band gör nåt nytt. När man enligt fansen har sålt sig. Jag var inte född när Metallica släppte sin andra skiva men på den skivan använde de sig av akustiska gitarrer. Hallå, hårdrockare kan inte ha akustiska instrument. Det tyckte ju inte folk om, de gick liksom emot sitt eget ideal.
Var det därför jag gillade Linkin Park så mycket? Som om varje skiva fick en ny genre. Jag gillade inte alla deras skivor, men jag gillar hur de experimenterade. Undrar hur de hade låtit om Chester levde idag. Hade vi fått andra versioner av det som blev Mike Shinodas solomaterial? Det får vi aldrig veta.
Nu skulle det inte bli ett inlägg om artisteri. Men det började så bra så jag lät fingrarna fortsätta slå ner tangenterna utan att egentligen tänka så mycket på vad som skrevs. Det blir lätt så när jag har så mycket jag vill få ur mig att jag helt sonika snöar in på nånting helt annat.
Denna sommar alltså.
Fantastisk!
Än är sommaren inte slut.