Vår världs version av Hogwarts.
Hejsan.
Det finns en hel del spännande saker med musik. Som det här att en strof på femton sekunder kan väcka minnen man trodde man glömt. Att en visslande melodi kan få dig att sväva på moln och verka oövervinnerlig. Det du, det är vår världs magi. Inte alls likt det här trollstavsviftandet från Hogwarts och resten av Harry Potters magiska värld.
En av skivorna jag tyckt om under lång tid är Nickelbacks skiva All The Right Reasons. Det är en av ruskigt få skivor där varenda låt är suverän (andra sådana skivor är t.ex. American Idiot med Green Day och …And Justice For All med Metallica).
Jag lyssnade sönder den skivan i slutet av högstadiet och början av gymnasiet. Den var så bra!
Det var speciellt en låt, den som heter Far Away. Det var väl mest för att jag tyckte den var så vacker och så simpel men samtidigt så genomslagskraftig. Det kan också ha varit för att jag ville lära mig spela låten och framföra den för en primadonna jag var måttligt förtjust i. Så den låten lyssnade jag på lite extra.
Jag lärde mig låten men kom aldrig så långt att jag spelade upp den för någon. Jag sjöng i princip aldrig så att någon annan hörde, förutom i skolan på musiklektionerna. Inte ens när mamma var hemma och jag satt inne på mitt rum med stängd dörr och volymen på förstärkaren på en onödigt hög siffra fick jag ur mig en ton. Jag var väl inte sådär förtjust i min sångröst, en åsikt som ändrats med åren. Med det spelade ingen roll, jag körde ändå på principen att ska det bli vi två så kommer det bli så, du behöver inte anstränga dig alls, vilket inte var så jävla genomtänkt.
Men tillbaka till Far Away.
Med tanke på hur mycket tid jag spenderade med den låten på den tiden, runt nollfem nollsex, så finns det en obskyr mängd med minnen som dyker upp varje gång jag hör den. Eller jag ska väl ändra om ett av orden i föregående mening, det finns så många minnen som brukade dyka upp, som dök upp förr. De gör inte det längre.
Fast minnen är nog ändå fel ord, det var väl mer känslor och tankar som dök upp.
Känslan om att inte vara tillräcklig.
Känslan om att inte anses vara okej.
Känslan när vännerna från förr överger en.
Bristen av självrespekt, självkänsla och självförtroende.
Tankar som ropar du är annorlunda, oälskad och helt fel ute grabben.
Tankar som fanns kring den tiden med andra ord.
Jag slutade lyssna på skivan nåt år efter det, när jag fattade att det var i och med den ena låten som allt kom tillbaka. Det var väl först för tre-fyra år sedan jag gav den ett försök till, det är ju trots allt en suverän skiva. Nickelback har släppt en hel del material sen dess och allt har fallit mig i smaken, så varför skulle den ena skivan och just specifikt den låten dra ner mig för?
Så, en tid då alla ovanstående tankar var som bortblåsta jag gav den chansen.
Självförtroendet och respekten för mig själv är på topp. Det är en tid då jag inte längre bryr mig om att ständigt vara andra till lags, jag ger mig själv mer tid till vad jag nu behöver den till.
Tankar om att vara onormal och annorlunda är numera något som stärker än sänker mig. Att vara fel ute grabben finns inte längre på kartan. Vart är vi framme nu, runt 2010? 2011? Borde vara där nånstans.
Ändå satte den där jäkla låten igång tankegångarna om misslyckande, otillgänglighet och brist på självömkan.
Jag testade även att spela genom låten på gitarren några gånger. Jag hade ju en gång kunnat den. Förutom versen så hade jag glömt av resten. Till och med texten. Men det var helt lugnt, anledningen till att jag en gång lärt mig låten var ju passé sedan länge.
Sedan äntrar vi år 2013, ett år som i November skulle dra Nickelback till Göteborg. Jag skulle dit!
Vet inte hur många som fick frågan om att hänga med av mig, med tanke på att jag hade en extra biljett, men till slut fick jag ett ja och vi drog dit. Vi missade förbandet med det spelade ingen roll.
Greatest Hits Tour tror jag att turnén kallades. Far Away är ju en låt som hör till deras största hits så jag hade på känn att de skulle spela den. Det gjorde dem. Då blev jag snäppet förvånad.
Ingen jobbig känsla dök upp i skallen.
Ingen tråkig tanke.
Inget äckligt minne.
Nej, inget dåligt alls.
Jag kunde äntligen uppskatta låten för vad den var igen, en helt suverän låt!
Att ha gått från underbar till avskyvärd och tillbaka till underbar igen är rätt häftigt. Det är ett mysterium för mig hur musik kan vara såhär.
Har en snarlik situation nu nämligen, med låten This Is The End med bandet Solitude från deras skiva Tied To The Anchor. Brukade lyssna på den skivan i bilen när jag var ute och åkte. Ofta när jag skulle till ett ställe i skogen utanför Bredaryd, ett fint och mysigt litet hus, så var det den skivan som satt i. Hör jag den låten/skivan idag så drar det tillbaka minnen därifrån som drar ner mig i nåt sorts tyck-synd-om-mig-humör.
Sen att det faktiskt var sista låten jag lyssnade på i bilen innan just den bilen blev stulen kan nog ha med det att göra.
Kanske.
Men, likt ovanstående, en helt suverän låt från en kanonskiva.
Har du nån sån låt? Kanske en film eller bok?
Nånting du älskar, men av nån anledning inte klarar av…?
Skulle vara intressant att höra.