Vi ska väl åtminstone föreställa vuxna?
Du sitter på möte. Tre meter bort sitter en person du tycker mindre om. Personen i fråga säger en sak. Du hånler. Du skrattar. Du säger ’fy vad idiotiskt’ väldigt högt. När du kommer hem säger du till dina barn att det är fult att mobba. Mina frågor lyder, hur fungerar du? Är du på riktigt?
”Do as I say – not as I do” – Metallica ”Dyers Eve”
Jag har länge velat klottra ner ett inlägg om mobbning. Om hat överlag. Men jag kommer inte så långt. Jag behöver nog känna hat för att faktiskt skriva om det. Men jag känner inget hat.
Jag ville på ett rätt vuxet sätt visa upp att så vi vuxna beter oss (ja, jag ser mig som vuxen trots ett ickeintresse i att dricka kaffe), att det är det som barn efterliknar. Att du kan lära dina barn att inte mobba andra barn, att inte retas eller vara dum – och att det är jättebra. Men om du själv retas och öser ur dig hat om andra så kommer dina ungar ta efter. Men jag kommer inte på nåt vettigt sätt att säga det.
Det var en tanke som slog mig när Gyllene Tider släppte årets svenska VM-låt. Jag är inte ett fan av låten, det behöver man inte vara. Så jag väljer att inte lyssna på den. Men steget därifrån till att hota bandets medlemmar och deras familjer, det är ett ofantligt bedrövligt steg att ta. Vi ska väl åtminstone föreställa vuxna?
Tanken slog mig igen häromdagen då en fotbollsmatch gick mindre bra. En man fick motta så mycket hemskheter – av vuxet folk! Samme man som året innan var allas hjälte efter en match mot Frankrike (mina google-skiillz är bäst) skulle nu hängas. Igen – av vuxet folk! Jag trodde vi som människor kommit längre än så.
Visserligen bor jag i en värld där hat är mer och mer normaliserat. Men det behöver inte förbli så! Men allt sedan rasismen förstärkte sin plats i diverse länders riksdagar och dylikt har den tillåtits på en helt annan nivå än tidigare. Hemskt.
Återigen, jag har för lite kött på benen för att skriva ett värdigt inlägg om ämnet i fråga.
Så du, hata mindre. Okej?
(bild från 2012.. eller 2013... kanske 2014.. dåvarande bandet Lille Du)
Det känns lite snopet. När den andra var färdig i början av februari kände jag att i år går det nog rätt bra. Men kvalité över kvantitet som det så vackert heter.
Jag testade en ny grej. Istället för att gräva där jag står satte jag mig själv i en annan människas skor. En annan position i livet. Därifrån såg jag på saker och ting utifrån dennes perspektiv.
Det är en grej jag tänker testa igen. Får se när bara, behöver hitta ett ämne eller en fråga där jag tror mig veta någon annan som ser på saken annorlunda än jag själv.
Strax innan det här hörde jag Ed Sheerans låt Supermarket Flowers för första gången. En låt han skrev och dedikerade till sin mormor efter att hon tragiskt gått bort. Att han sedan skrivit låten utifrån sin mors perspektiv gjorde låten magisk på en annan nivå. Kanske var det åt det hållet jag omedvetet siktade?
För den låten berör.
Jag har kommit fram till att det är en sak jag vill göra med det jag gör. Jag vill beröra.
Inte beröra som i att ta på, men beröra som i att väcka en känsla, en förståelse. Nån sorts närhet. Som att ge tröst i jobbiga situationer. Lyckorus i det glada.
Fortsätter jag som jag gör så finns det en chans att jag hamnar där – på ett eller annat vis.