Som vilken vecka som helst.
En hel vecka som 33! Det känns… som vilken vecka som helst.
Det fetaste med att fylla år i år var ju att det såklart skedde på en fredag. Alla förutsättningar för en utekväll med hela vänkretsen, bowling och fylleskandaler fanns där. Förutom den lilla detaljen att covid fortfarande råder och pissiga restriktioner har återvänt.
Hittade en anteckning som jag skrev den 24:e januari 2021 som lyder ”det är nog bara du som tycker det är tråkigt med covid” som jag tänkte ha som rubrik på ett blogginlägg då. Jag tänkte skriva om alla foliehattar som skiter i allt och att ”ja, det är extra synd om just dig” i hopp om att locka fram ett leende eller två på kuppen. Men anteckningen låg kvar i appen tills nu när jag precis raderade den, för nu har jag använt den i ett sammanhang.
Det blir mycket så när jag i vardagen stöter på ord, meningar, fraseringar och dylikt som jag kan tänkas ha med i nånting, att jag skriver ner dem. Många av mina låttexter föds till exempel i en fras jag hör eller kommer på i ett helt annat sammanhang än just musik. Då klottrar jag ner vad det nu kan vara och kollar det när jag kommer hem till gitarren. Lika så med blogginlägg, berättelser och statusuppdateringar på sociala medier. Mest som medföljande bildtext till instagram.
Raderna I’ve never been religous, but in you I can envision the devine och The only reason I’m mad at you is because you made me care about you har jag haft antecknade i nästintill två års tid i väntan på rätt bild och rätt sammanhang. Men det har inte dykt upp nåt än så de får ligga kvar och samla digitalt damm så länge.
33 år gammal, dags för nystart?
Ibland när jag mått dåligt på sistone har jag funderat på hur mamma hade det sina sista år i Norge. Jag frågar mig själv om hon verkligen hade tagit sin femårige son och flyttat till ett främmande land, till nya personer, nytt (visserligen snarlikt) språk och eventuellt nytt jobb om allt hade stått rätt till hemma. Jag undrar lite hur hon mådde då. Hon var 33.
Senaste året har jag mått riktigt dåligt, samtidigt som jag aldrig mått bättre. Det är en konstig mening att skriva.
Som sämst låg jag på soffan i timmar efter jobbet och fokuserade på hur jag skulle ta mig genom nästkommande arbetsdag. Igen och igen och igen och igen.
Som bäst räckte det med ett leende från rätt person och jag svävade på moln.
Är det två kommentarer jag tar med mig från hela covid-skiten är det från som en som ständigt försöker trycka ner personer i sin omgivning och som lyckades få in en fullträff på mig med orden frågan är hur du mår egentligen, du lyssnar ju på Lars Winnerbäck och i vanliga fall hade kommentaren inte rört mig det minsta med det var just betoningen av ordet egentligen som ställde till det hela. Nämnde det för personen lite senare och då hittades det på att det visst var ett skämt. Jag brukar också skämta, men då är det kul och folk skrattar.
Den andra kommentaren jag kommer ta med mig så långt jag bara kan är jag känner mig trygg här med dig. Det är nåt av det finaste jag hört. Samtidigt som jag mådde piss på jobbet kunde ett leende från rätt person räcka, men jag fick så mycket mer. Jag kände mig omtyckt på riktigt.
Det är en grej att höra folk säga orden jag tycker om dig och det är en grej att faktiskt känna att jo men jag är omtyckt. Du kan höra orden tusen gånger utan att tro dem, men när du väl känner det behöver du inte höra orden.
Jag lärde mig att jag kan vara omtyckt.
Stort tack.
Nu, dags för Pokémon.