Borta bra men hemma också bra.
När jag klev ur bilen tidigare i veckan så sken solen. Luftfuktigheten var låg och vindens hastighet var bekväm. Vid ett senare tillfälle föll regnet lite smått. Ni vet den där doften som framkallas när de första regndropparna når varm asfalt? Den doften fanns i luften då. Den magiska doften som bara kan känna sig slagen av nyklippt gräs. Nej, det blir nog oavgjort – lika bra båda två!
Metallica, Ullevi – 9 juli
Bäst: Spit Out The Bone
Det ÄR världens bästa band att se live. Får du möjligheten nån gång så ska du se dem. Det är väl därför jag redan har nästa spelning inbokad med just ’tallica!
Hängde med lite folk jag träffar för sällan, en sjukt bra kväll. Förbanden var väl inte helt min tekopp men det går ju inte få allt. Jag säger inte att Ghost är dåliga på något sätt, deras liveframträdande råkade bara vara ett sådant framträdande som inte tilltalade mig. Och Bokassa, varför jämförde sångaren sitt band med E-Type..?
Gyllene Tider, Sofiero – 10 juli
Bäst: Kung Av Sand
Hur i hela friden lyckas Gessle med allt han gör? Det är en makaber människa det där! Det var extra kul att de valde att spela så många ovanliga låtar! Men de hade kunnat välja ”bättre” ovanliga låtar, de har ju en del att välja på… och bara två från nya skivan..?
Men det var en sjukt mysig kväll, en 30-årspresent i finaste laget.
En grej till, hur kom det sig att Chris Kläfford var förband? Visst, en ofantligt talangfull människa. Men jag vill ju ha party när jag ser självaste Gyllene Tider.
Vi som älskar 90-talet, Pixlapiren – 20 juli
Bäst: Aqua
Okej, inte en spelning som resterande på listan, men massa bra musik och en grym upplevelse. Aqua var bäst, tätt följt av Markoolio och Cascada. Vet inte hur länge jag velat se Aqua men nu blev det äntligen av! Köpte biljett till festivalen dagen innan den gick av stapeln, lite spontant sådär. Sista helgen på semestern så jag behövde avsluta på topp.
Blev lite smått besviken på Vengaboys. De körde i princip tre egna låtar och sen ett långt covermedley, inte det jag ville höra.
Det bästa minnet jag kommer ta med mig från dagen är dock när pojkbandsduon Boyzlife spelar. De är en duo som består av Brian McFadden från Westlife och Keith Duffy från Boyzone.
De drar igång en gammal Westlife-låt på scen, låten som heter My Love. Strax innan första refrängen väljer Brian att gå ner i publikhavet och hamnar mindre än en meter från mig (nu strömmar damerna in, selfie time deluxé!) Runt andra refrängen så väljer även Keith att gå ner i publiken och självklart går han mot sin sjungande kollega och nu står de båda två inom en meter från mig. Damerna fortsätter att pressa. I slutet av sista refrängen så sträcker Brian ut micken mot en, han tänkte väl att den här människan kan få sjunga den sista raden. Men icke, så Brian kollar vidare och ser mig, sträcker micken mot mig så jag får sjunga åtminstone de tre sista orden i micken.
Liten smålöjlig grej kanske, och hade det varit vilken annan låt som helst hade jag inte tänkt så mycket på det. Då hade det mer varit en kul grej. Men nu var det just låten My Love, en sång jag valde att ha med på mammas begravningsceremoni. Jag har lipat sönder mig själv till den låten och nu fick jag sjunga den (iaf tre ord haha) ihop med snubben som var med och släppte låten en gång i tiden. Det är fett. I min värld.
Nu börjar sängen locka, så jag sätter väl stopp för skriveriet idag.
Tills nästa gång!