Själv måste jag väl vänta 70 år.
Om ungefär tre veckor har det gått ett år.
Jag förstår inte varför tiden har gått så fort. Jag har haft dåliga stunder, bra stunder, tråkiga stunder och roliga stunder.
Sämsta året nånsin, men ändå en del roliga möten. Men jag hade ju absolut raderat allt sånt för att få en kram till. Fast det går inte.
Såg Metallica på Ullevi veckan efter din begravning. De spelade Turn the Page (kortfattad handling; att älska nån på avstånd) och tårarna rann. Det är nåt speciellt med det.
Fick en skiva på posten nån vecka efteråt som präglades av låtskrivarens egna förlust. Läste texterna och fick lite perspektiv på mina egna tankegångar. Jag vill inte kalla det räddaren i nöden, men det var som en skylt som delvis visade vägen.
Har haft besök av dina systrar. Vi har besökt Ullared och klagat på att det varit mycket folk där. Vi har umgåtts. Druckit öl ihop och ätit mat. Sånt man gör helt enkelt.
Sånt vi inte kan dela med dig.
Ett kontrollerat kaos utan någon som helst kontroll. En mening som byggdes ut bara för att. Ett klingande på sista tonen i hopp om att nånting ska fås ut av det. Men nej.
Med lite blommor blir det bättre sägs det. Men nej, inte bättre. Att lära sig att leva med nånting betyder inte att det automatiskt blir bättre. Det betyder att man anpassar sig.
Det måste man göra.
Alternativet tål jag inte tänka på.
Snart är det dessutom festival. Minns när jag lånade din bil för att åka till Hultsfred 2009, första festivalen jag gick på. Du var själv hemma, utan bil bara för att jag skulle iväg och festa och se på band. Och låta bilen stå en vecka. Det hade ju varit bättre om jag tagit bussen och låtit dig ha kvar bilen hemma så du kunde göra saker. Men mina intressen gick väl före dina egna. Jag antar att alla föräldrar gör så, att de sätter barnen först.
Det är det du gjort enda sedan jag föddes.
När man har en farsa som inte bryr sig är det lätt att inse att ens mamma är gudomligheten själv. Fadersfigur har jag haft, en bra sådan. Men det är inte samma sak. Du kommer träffa mig snart, men själv måste jag väl vänta 70 år till. Kanske 90.
Och nu randomar spotify fram ”I don’t want to miss a thing”, typ störta gråtfestlåten ever. Men tårkanalerna är tömda, känns skönt att rensa dem ibland. Det är liksom ingenting jag kan tvinga fram. Jag sitter inte och bestämmer att nu ska jag lipa. Det bara händer. Precis som skrivandet. För en kvart sen hade jag inte en tanke på att skriva nåt blogginlägg idag. Har inte haft en sån tanke på en hel månad. Men nu, när introt till en tv-serie jag följer gick igång så klev jag upp och satte mig vid datorn och började klicka på de diverse tangenterna med bokstäver på. Och det här är väl resultatet.
Första semesterveckan tar sin början snart. Troligen kommer den vara över lika snabbt men då har jag träffat nytt folk och upplevt nya saker. Spridit och tagit emot glädje.
Nu ska jag se klart på tv-serien, jag har två avsnitt kvar. Sen ska jag nog lägga mig. Undrar vad John Blund bär med sig för historier i nattens sömn? Minns inte senaste drömmen.
God natt mamma, älskar dig.