Molnen Brinner

Snart är det måndag och årets sista arbetspass. Rätt så snart efter det är det torsdag och det nya årets första ledighet. Det är kul hur det ofta hänger ihop på det viset. För mig är det mer regel än undantag.

Julen är verkligen inte min starka sida. Fin familjehögtid och så, men om ensamheten någon gång gör sig påmind är det just under juletider. Trots folk runtomkring är det nästan bara det ensamma som rör sig i skallen. Men så länge jag inte låser in mig själv är jag nöjd.

Jag sitter och längtar till roligare tider. Har en del spelningar jag ska gå på nästa år, de kan inte komma fort nog. Jag ska se Nordman för första gången, sen ska jag återigen bevittna Winnerbäck några gånger samt titta in Iron Maiden. Inte för att jag är värsta Maidenfantasten, men Alter Bridge är förband och dem vill jag se. Sen så är ju inte Maiden dåliga heller.

Men har du inte sett dem förr?!

Jo, garanterat. Och säkerligen en gång till. För det är nåt magiskt med just den stunden vi är där. Det där som inte går att fånga på film. Känslan.

Det är ett ofantligt lyckorus att stå där i publiken bland så många jämlikar och bara avnjuta musiken. Det överskrider allt. Har sagt det förr och kommer säkerligen säga det igen, men där mår jag som bäst.

Vet inte om jag kan rangordna spelningarna jag har varit på i år men om jag skulle försöka så är det ju Metallica i San Fransisco som sticker ut. Inte den bästa konserten jag varit på men absolut den mest spektakulära och den jag kommer komma ihåg längst. Gyllene Tider som band var inte på topp men det var däremot sällskapet som i sin tur gjorde hela kvällen. Winnerbäck i Halmstad, Göteborg och Malmö var, trots lyrikens vemod, ren och skär lycka. Metallica på Ullevi hade sin charm likt Melissa Horn på Växjö konserthus. Timbuktu på Liseberg och den traditionella våfflan blev en härlig sommardag. Amaranthe på The Tivoli var grymt. Det är ett litet axplock.

Jag vill att 2020 blir ungefär lika varierat.