intetsägande
Du och din bättre hälft står med utsträckta armar framför det böljande blå, det oändliga vatten som kan bära båtar, dölja hemligheter och skölja undan bevis. Ni ler tacksamt då dagen i sig varit prövande och njuter av varandras närhet. En utsträckt arm blir till en nattlig omfamning, en längtans blick och stilla, stilla lycka. Likt Gessles nödrim finns ni alltid för varann, i ur och skur. Inte alltid ens högsta önskan.
Ett intetsägande säger så mycket mer än ingenting. Tystnad och skamset medhåll är vanligt och utan diskussion blir allt tämligen kortvarigt, som en del av havets vågor. Liten synlig rörelse och allt annat än liten under ytan. Så mycket dold frustration som inte kommer upp. Som skamset medhåll, nästan som rädsla.
Men ni står där och utstrålar lycka, ni håller masken. Den ena gnagande känslan du har känns som ett irrelevant ämne att plocka fram såhär i skenet av solnedgången, mitt i refrängen av fåglarnas skönsång. Den andra gnagande känslan, även den är fel att plocka fram här.
Efter att ha dränkts i varandras dofter ämnar ni att vandra hemåt i glädjens tecken. Men ni tappar något vid strandens kant. Väl hemma osar hat och spott flyger åt alla håll. Masken föll av.
Är det så man gör som en del av en tvåsamhet, håller masken på stan?
Hur gör man om den man vill åt ej går att nå?