Molnen Brinner

Ibland är en berättelse bara en berättelse.

Regnets smattrande på plåttaket var lagom sövande. Inte tillräckligt för att söva en fullvuxen man men tillräckligt för att döva den smärre känslan av bakfylla som sakta smög sig på. Att jag ens tagit mig ut till altanen borde i sig ha höjt mig till skyarna. Bort från allt drama, bort från gänget som grät i kapp till sorgens musik och bort från paren som hittat tillbaka till varann och i gedigen takt övade på att åter förse vår planet med nya individer.

Nej altanen lockade mer. Att se röken från värmeljusen stiga i spiraler samtidigt som solen åter visade sig och släppte fram sitt sken genom trädtopparnas blad var eufori. Tack vare regnet spred sig ljuset på sitt eget magiska vis och försåg mig något som enbart kunde beskrivas som en regnbåges palett på bordet. Attans, vart var mitt staffli?

Borta vid skogsbrynet, snett framför den röda lekstugan, låg en herre däckad. Det såg faktiskt inte så obekvämt ut. Med en grön vattenkanna som huvudkudde, armarna i kors och en numera blöt filt ihoprullad under knäna såg det nästan ut som han planerat lägga sig där hela natten. Eller om det var så att han ville in i lekstugan, men att den var låst. Så kan det också ha varit. 

Skottkärran som hade agerat kylskåp under kvällen låg självklart upp-och-ner. Undrar om någon låg under den? Det hade inte förvånat mig. Annars var trädgården lika däckad som resten av husets klientel.

På närmre håll låg en telefon och spelade dansk smörsång. Det lät vackert. Ett sorgset klingande A-moll, upp till D-moll för ett sedan ebba ut i ett rungande G-dur. Himmelskt. Ägaren till telefonen satt också vid bordet på altanen såklart, hon lämnade sällan telefonen ur sitt synfält.

Och om jag ska vara helt ärlig så var det faktiskt hon som var anledningen till att jag inte bara lagt mig ner i närmsta soffa. Jag ville hänga med henne, om än på det trötta bakfulla viset som numera var norm. Men vi sa ingenting till varann. Aldrig.