Molnen Brinner

Det fanns en gång en vis man som berättade för mig om kärlek. En riktigt häftig snubbe som trots stressen satte sig ner jämte mig och förklarade hur det fungerar. Hans historia innehöll allt från taktiska ordval, grundlurande argument och skickliga förförningsmetoder. Sedan vaknade jag och insåg att allt var en dröm.

Nej nu skojar jag, något sånt har jag inte drömt. Kanske att jag har dagdrömt lite då och då precis när känslan av nyförälskelse dyker upp och man tror att man kommer leva livet som en lycklig människa. Sedan inser man att fallet inte är så.

Det finns många som spenderar dag ut och dag in i ett brutalt letande, ett frenetiskt sökande efter svar. Att finna den man anser sig passa ihop med, en man är lycklig med och gillar vara i närheten av. Det behöver inte stråla stjärnor ur öronen på en hela tiden men att ryckas med lite till en luftbris hade känts bra.

Många letar hela tiden och väldigt många hittar den dem söker. Eller, den dem tror sig söka. För efter ett tag är dem ute och letar igen. Att påstå att man älskar en person mest av allt, för att två månader senare ha hittat en ny ser jag som fel. Eller inte fel, det är fel ord, men jag ser det som udda. När man sedan efter ytterligare nån månad har träffat ännu en person som innerligt är det bästa som hänt, hur länge tar det inte tills man hittar en fjärde då? Och en femte? Sjätte?

En polare sa en gång för inte så länge till mig att "jag visste inte vad kärlek var, förrän jag träffade henne."

Känns lite som att han är inne på helt rätt spår. Jag kan som till exempel ta mig själv, jag vet ju rätt bra när jag har haft intresse för en eller annan tjej genom mina korta år. Och visst, när man står där med svetten rinnandes i pannan och med ett hjärta som gör volter i hundratjugo knop så kan man inte annat än undra. När man nu i efterhand kollar tillbaka så vet man, det var inte äkta kärlek, det var inte att vara kär. Det var nån tillfällig förälskelse förklädd som kärlek.

Och vet du vad jag tror? Jag tror att det inte finns en levande själ som kan säga vem som är rätt för just dig, vem som är rätt för just mig och vilka som passar bra ihop. Man kan klicka tillfälligt och sånt går att räkna ut, men vem som håller linan ut är svårt att se. Man kan leva en lögn i flera år i rädsla av att vara ensam och det är nog många som gör så. Och innerst inne vet man inte vad kärlek är förrän man upplever det.

Det jag upplever just nu, är det äkta kärlek?

Det vet jag inte. Det känns som det just nu, för jag har inte känt det såhär starkt tidigare, någonsin. Men, det är i princip samma ord jag alltid använt.  Trots att det känns helt annorlunda nu, så är mottagandet väldigt likt.

Att bli hyllad som människa, att bli påstådd vara underbar och inlindad i falsk tro, är det ett genialiskt recept för tjejer? Det borde vara det, jag blir grundlurad varje gång.  Inte för att det händer ofta men tre gånger på sju år. Jag tror åtminstone jag har påstått mig vara kär på riktigt tre gånger. Trots att jag inte levt en fjärdedel av livet än. Och det är den påstådda kärleken jag börjar bli rädd för. Förälskelse förklädd som kärlek.

Att den ena sitter hemma och ältar sig medan den andra är ute och har skoj är i detta fallet fel, för nu är nog båda hemma och tycker synd om sig själva, av olika anledningar.

Och att än en gång bli överdrivet sentimental och dränka kudden är inget jag överväger. Det hade dock varit skönt.

Nu är planen att dra sköna slingor på gitarren och ladda upp inför nästa spelning. Sen ska jag köpa en present till min mamma som snart fyller år, ska fråga om jag kan låna bilen i veckan.

Tills nästa gång, ta hand om er.