Molnen Brinner

Jag är glad att jag hann fråga mamma den frågan innan hon gick bort. Det var sista gången vi pratade om livet före Sverige, livet jag inte minns. Visserligen var jag bara fem när vi flyttade över gränsen så det är väl inte konstigt att jag inte minns.

Tidigare idag slogs jag av tanken, vad hände förr? Varför väntade jag tills jag var tjugosex år innan jag frågade den frågan? Jag har ändå bott i Sverige sedan jag var fem. Vi skulle åka och hälsa på en person då och besöket blev längre än planerat. Det tog mig alltså tjugoen år innan jag fick för mig att fråga hur man som ensamstående mamma väljer att lämna alla man känner, allt man äger och har och flytta till ett annat land. Visserligen ett rätt så likt land, men ändå.

Men det var ett bra samtal. Det kom nog i helt rätt tid. Jag vet inte hur många samtal om förr jag har haft med mamma, nu i efterhand vet jag bara att just det samtalet som inkluderade den frågan var det sista. En del av mig bävar för det varje dag, varför frågade jag inte mer?

Jag minns att jag skrek åt henne i telefonen en gång och la på luren. Det tär som fan ibland. Vi var som bästa kompisar de senaste åren. Åtminstone vill jag övertala mig själv om att fallet var så. Troligen har du också bråkat en hel del med båda dina föräldrar, för statistiskt sett så har du två. Eller så är du som mig, en avvikelse från statistiken. Man kommer ju inte alltid överens med sina tillverkare. Men det kommer man ju över. För det mesta.

Just skriket i telefonen har sin förklaring och överlag mår jag inte dåligt över det idag. Mamma förstod varför jag röt till och tyckte i efterhand att det var rätt. Men ibland kommer minnet tillbaka som en kylig dolk och hugger mig i ryggen. Som den gången jag sa att jag bara ”kanske” skulle fira jul hos henne. Det hade också sin förklaring och vi kom över det. Det var under vår lite mer turbulenta period, annars skulle jag aldrig ha utryckt såna ord. Det snackade vi också om efteråt. Båda förstod varför den andre hade agerat på sitt sätt och allt var förlåtet. Men även det kan komma krypande tillbaka och väcka mig mitt i natten. Jag känner det där hugget i ryggen som orsakats av mina egna ord.

 

Jag minns sista kramen jag fick. Åtminstone vill jag minnas den. Vår sista resa till Norge ihop. Har inte sett mamma så glad och lycklig som då på många år, det var härligt att se. Och det är på det sättet jag väljer att minnas henne. Den där lyckligt glada tanten som gjort allt man kunnat göra för sin son. För mig. Att stanna kvar i landet Sverige efter uppbrottet med dåvarande pojkvän enbart för att mina vänner var här. Jag lämnade som sagt Norge som femåring och när detta hände skulle jag strax börja högstadiet. Jag kan bättre engelska än jag kan norska och då är det väl inte det lättaste att börja i ny norsk skola.

Varenda litet val hade mig som prio ett. Som tonåring fattade jag aldrig det där. Jag förstår det nu mamma, jag förstår det nu.

 

Jag minns veckan innan hon gick bort. Måndagen var den dagen jag skulle tillträda min nya roll på jobbet. Det var en tjänst som kombinerar lagerarbetare och samordnare. På pappret står det dock lagerarbetare än idag, det är väl billigare så antar jag. Mamma skickade ett sms på kvällen och frågade hur det gick med nya tjänsten och jag svarade att det gick bra, att det i princip var som förr bara att jag numera hade en telefon på mig på heltid. Vi båda avslutade våra sms med ordet kram.

Tisdagen var dagen jag skulle träffa mitt gamla band och tjöta lite, kanske dra igång och spela lite igen. Vi spelade genom lite av vårt gamla material på min akustiska gitarr och hade faktiskt rätt kul. Men precis som under tiden då vi repade hyfsat regelbundet så var det, trots att vi gemensamt valt just det datumet att ses, inte alla som dök upp. Jag tror hela tanken med Preachers Ending gick upp i rök den dagen. Åtminstone mina tankar.

Jag var kattvakt den veckan. En av mina äldsta vänner skulle iväg och campa så jag åkte förbi hans lägenhet efter jobbet och matade och kelade med katten ett tag.

Lite festande på helgen och övertid på jobbet.

En rätt vanlig vecka egentligen. Förutom söndagen. Värsta dagen i mitt liv.

 

Inte en chans att jag tänker rabbla upp den dagen i detalj.

Nåt litet axplock kan jag dock dra fram. Jag satt ner i trappan framför mammas grannes ytterdörr och frågade en ur ambulanspersonalen varför jag inte grät. Det kändes hemskt att inte gråta. Jag grät visserligen inte på gammelfarfars begravning, men det kändes värre att inte gråta när min mamma mist livet. Hon svarade att alla reagerar olika, att tårarna kanske skulle komma senare. Det gjorde dem.

Nästa grej som sticker ut bland minnesbilderna är resan från Gnosjö till Värnamo. En av poliserna kör hem mig i min bil och berättar om hur hon bara dagen innan hade jagat mopedister på gatan jag bor på. Varför just det minnet står ut vet jag inte.

Bästa Elin ställer sig i mitt kök och lagar pannkakor som vi sedan äter upp. Eller om det var dagen efter, här börjar minnet svikta. Hela nästkommande månad är faktiskt rätt så luddig i skallen.

Tre nära vänner sitter i mitt vardagsrum och pratar om jag vet inte vad. Men de är där, de är närvarande. En har åkt från Jönköping för att snacka nonsens i mitt vardagsrum samtidigt som jag sitter och kollar ut genom fönstret. Jag hör att de pratar men inte vad de säger. Trots det är jag tacksam. Jag behövde det.

 

Göm dig inte. Det var orden jag sa till mig själv strax efter mamma gick bort. Göm dig inte.

Jag fick en del dömande blickar eftersom jag gick ut på krogen redan veckan efter mamma gick bort. Men det skiter jag i. Jag var inte där för att festa och bli pajas, jag var där för att inte ruttna bort hemma. Att inte gå under i all sorg. Hellre disorienterad bland folk än hemma och gömd.

 

Men för att återkoppla till starten så är jag glad jag frågade den frågan. Hur bestämmer man sig för att flytta till ett annat land med sitt lilla barn?

När det gäller kärlekt är ALLT möjligt, det lärde min mamma mig. Hon lärde mig visserligen hur man använder bestick, hur man går på toaletten och hur man pratar. Men just kärleksbiten är den jag kommer komma ihåg längst. Långt efter jag tappat förmågan att använda toaletten på egen hand kommer jag minnas att kärlek är vackert.

Långt efter att jag dagligen blir matad av en annans hand kommer jag minnas det där med kärleken.

När jag inte längre kan prata kan jag förhoppningsvis fortfarande minnas.

 

Inget är omöjligt, det tar bara lite längre tid. Och när det gäller kärlek är allt möjligt.

Puss