Hej mamma.
Hej mamma.
Jag tänkte fråga om Jesus kunde dela med sig av sitt wifi igen, jag tror han har rätt bra uppkoppling.
Jag har inte varit hos dig på länge. Det är hjärtskärande att se hur din sten fortfarande ligger ner. Men det har tagits ett beslut nu. Det tog bara två månader för stenhuggaren, försäkringsbolaget och Svenska Kyrkan att komma överens – det blir en helt ny sten! Det är tydligen billigare än att slipa om den gamla... Precis som när min bil blev påkörd för några somrar sedan. Du fanns inte då, men jag skulle köra ut till en tillfällig replokal och behövde stanna för att bilen framför mig skulle svänga vänster. Bilisten bakom mig kollade i sin telefon och drämde rätt in i min bil. Han svängde undan i sista sekunden så han snuddade bara hörnet där alla glödlampor sitter, men det blev en jävla smäll ändå. Där var det också billigare att skrota än att fixa. Det är skumt att det är en sådan värld vi har.
De skulle bara ha sett hur året har sett ut mamma. Det började med att i princip hela Australien stod i lågor, det var eld överallt. En miljard djur sägs ha dött i lågorna.
Prins Harry och hans fru har gått ur kronan, eller hur man nu säger. De är inte kungliga i England längre. På tal om England så gick de ur EU. Du vet den där Unionen som sett till att Europa haft den längste fredliga tiden i mannaminne? England tänkte att ”nej det är inte för oss” och ja...
Vi hade en liten översvämning i våra trakter. En del blev värre drabbade än andra. För egen del behövde jag bara hitta ett nytt promenadstråk. Andra förlorade källarvåningar och tomter.
Världen har fått ett virus mamma!
Hemma får vi inte träffas i större grupper än femtio personer. Förutom om det har med jobb att göra. Vi är ju mer än femtio personer på mitt jobb och där får vi vara. Vi får åka till Ullared men måste stå två meter ifrån en annan människa. Jag får åka till simhallen men vi får max vara femtio personer i bassängerna (det har ALDRIG varit femtio personer där). Det får också vara femtio personer uppe på gymmet och i det lilla fikarummet utanför simhallen. Så sammanslaget får vi vara etthundrafemtio personer i simhallen. Det är ändå många.
I vissa grannländer får folk inte träffa sina släktingar, de får bara umgås med dem de bor ihop med. Äldre får be sina barn och barnbarn att handla åt dem.
Vi får gå ut och roa oss men inte handla i baren. Kul att vi handlade just i baren i onsdags.
En del länder har stängt sina gränser. Ekonomin kommer väl drabbas rätt hårt säger jag som inte är insatt i det monetära. Företag i hela världen stänger ner och skjuter fram produktionen i allt från ett par veckor till ett par månader.
Hemma går staten och in och betalar lite av vår lön, vi som jobbar. Företagen har fått nån deal som gör att de kan skicka hem folk och betala dem lite mindre, så går staten in och betalar nån variant av mellanskillnad. Det är bra, vi får ju ha våra jobb kvar.
På tal om jobb, jag bytte jobb förra året. Började jobba på ett annat lager, ett i utkanten av Gnosjö. Jag var inte ens där en vecka innan jag var tillbaka på mitt gamla jobb. Det grönare gräset jag såg när jag var där på intervju visade sig vara färglagda dammkorn. Men jag testade och med facit i hand kunde jag inte gjort ett bättre val.
Snart kommer den där dagen då det var fem år sedan jag låste upp din ytterdörr och hittade dig. Fem år sedan hela min värld kastades omkull. Omvärlden rullade på som den gör, för det är så den funkar. Några var på jobbet och sålde leksakspistoler, några dansade och sjöng i samband med alkoholintag deluxe, några semestrade på andra sidan havet och så vidare. Livet slutade inte existera för mig bara för att det slutade för dig.
Jag tänker på den tiden ibland. När jag mår dåligt. Jag tänker att jag klarade mig genom allt det där, jag kan fan klara vad som helst. Sen frågar jag mig själv om jag faktiskt kan det? Det må låta befängt men på senare år har jag bland annat gråtit sönder mig själv över tjejer som inte förtjänat tårar. Det känns ju helt fel. När jag i dagsläget träffar folk försöker jag av nån outgrundlig anledning hålla det kort. Som att jag inte klarar av kärlek och glädje. Komplimanger och lycka rinner av.
Jag spelar fortfarande gitarr. Det kommer jag inte sluta med. Jag spelar bättre idag än när du fick stå ut med mitt dagliga gnissel. Jag förstår inte hur du klarade av att höra på mina otaliga försök till att bemästra Nothing Else Matters. Hade du varit någorlunda insatt i musik hade du nog gett mig tipset att börja med en annan låt, en simplare låt. Jag spelar den låten bättre idag än jag gjorde när du hörde den genom min sovrumsdörr 2005. Du vet den där balladen jag och min kompis Johan skrev 2011? Den har jag inte spelat på många år. Jag har tröttnat på den. Jag skrev om texten säkert fjorton gånger, men jag är inte nöjd. Solot däremot, jag älskar det!
Jag skrev en låt några månader efter du gick bort också. Det är ingen radiolåt. Fan, ingen av mina låtar skulle passa på radio, det är väl därför jag älskar de flesta av dem. Du hade tyckt om den. Den senaste låten jag skrev som du faktiskt hörde, den har jag också kvar. Den är sorglig. Jag minns att du skrev att du tyckte den var bra. Jag har inte spelat den på många år.
Vad sjutton hade jag gjort utan den där strängbeklädda trälådan? Jag sitter flera nätter i veckan och fingrar fram och tillbaka på ett och annat ackord och försöker nynna fram nån vettig melodi och passande text. Ibland lyckas jag, då känns det bra. Oftast lyckas jag inte, det är också bra. För då vet jag hur låten inte ska gå.
Mamma, hörde du min låt Superman? Jag tror det. Jag skrev den några år innan du gick bort. Jag vet inte vad du tyckte om den. Eller jo, du tyckte såklart om den. Men du tyckte om allt jag gjorde. Jag har väl på senare år förstått att du tyckte om det faktum att jag gjorde nånting. Jag undrar vad du tycker om att den låten spelades på din begravning? Var jag egoistisk som valde en av mina låtar? Eller är det ett av de valen som i dina ögon verkade självklara?
Låten handlar inte om dig. Det är en så egotrippad låt egentligen, men det kändes rätt. Hon jag hade som kontaktperson på Fonus sa till mig att hon var lite oprofessionell av sig eftersom hon letat upp mig på Facebook. Där hade hon bland annat hört Superman och det var hon som föreslog den låten. För att, som hon sa, ”Tom André, du behöver inte vara Superman” och nånting där fastnade. Jag ska spela den låten nu bara för att, vänta lite så fortsätter jag skriva sen.
Jag saknar dig mamma. Jag ska inte till Gnosjö idag men jag vill dit i veckan. Trots att stenen ligger ner. Det är bara en sten. Vare sig den står eller ligger ner så är det där du är.
Hälsa morfar från mig, jag saknar honom också. Har han sagt till dig att jag hälsade på honom bara veckor innan han gick bort? Mormor har sagt att han tyckte det var fint av mig att åka så långt bara för att säga hej. Han ligger på ett fint ställe i Brumunddal, jag var där i vintras strax innan jag överraskade mormor på julafton. Nu ett halvår senare får jag inte ens korsa landsgränsen. Allt händer så fort.
Mamma, hälsa hundarna också.
