Molnen Brinner

Om det finns ett sånt uttryck så kan jag kalla veckans jobbsituation för rätt så lugn stress. Mycket att göra, men med lite nya tankesätt efter en känslomässigt blandad semester så rullar det på i en annan takt än tidigare. Ett annat gung.

Ett gung som innebär att jag bland annat kan dra och bowla en torsdag. Förutsatt att jag blir inbjuden och nu hade jag turen att bli det. Jag har bowlat bättre förr, man kan inte vara på topp jämt.

Jag vandrade hem i septemberregnet och hade mina öron fyllda av ljuvlig musik, och när Winnerbäcks ”Nästan Perfekt” kulminerar i sin refräng får jag helt plötsligt ett leende på läpparna. Trots vattendropparna som rinner ner via håret och som rensar ansiktet på den nästan obefintliga smutsen så går jag med ett leende i regnet.

Refrängen består av en lång utdragen mening, men den sitter där så snyggt, ”och allting är nästan perfekt.” På nåt mysko sätt är det en känsla jag här och nu fullkompligt kan relatera till. Det är fan inte mycket som är fel idag, inte ens regnet!

Jag satt och fikade med en kompis förra veckan då vi bland annat diskuterade våra båda bilolyckor samt diverse dödsfall vi varit med om (kul samtalsämne!) då vi på nåt sätt kom underfund med att vi ändå varit med om rätt mycket genom åren. Och än står vi pall! Att vi ändå är lyckliga överlag, även ifall det kommer en skvätt tårar då och då. Är det så man får vuxenpoäng? Eller är det kanske ett tecken på intelligens? Nånting? 

Senast det föll tårar, det var till filmen ”A Dogs Purpose” som du borde se. Vad du än tycker om det fantastiska fyrbenta djuret så är det en känsloladdad film.

SE DEN

Over and out, shout.