fan
jag går från ännu ett hotell och hittar nya barer
att dränka sorgerna igen det rimmar på fanfarer
att vakna upp en dag och tvingas ut den dagen
att aldrig mer komma hem
att somna ensam igen, fan
mitt liv, en bild i akvarell, med sorg i penseldragen
inget sker där utanför som inte skett innanför ramen
nån sorts idyll, jag vet, får göra vad jag vill
men det jag vill, det är du
men du är utom räckhåll, fan
när rimlighet går bort och förstånd inte förmodas
ett par försök till vackra ord men avskyn den förstoras
ingen förstår nånting, jag var det bästa som hänt dig
dina ord inte mina
jag börjar gå ner mig, fan
jag minns vad du en gång sa, att jag nog var den enda
som kunde se det i din blick, vart tankarna var vända
nu ser jag ingenting, du kommer bort från mig
ändå vill jag nog va nära
jag tycker om dig än, fan