hanna
Hanna hade egentligen inte så mycket att komma med. What you see is what you get liksom. Nåt annat kom inte på frågan.
Ibland vandrade hon bakåt genom minnenas korridorer och kisade in genom de glipande dörröppningarna. Hon kunde stanna där i timtal och reflektera. Det var inte bra, men det spelade ingen roll.
Något som hon trodde sig vara sina mor- och farföräldrar fanns där i vimlet, bakom en av dörrarna. Hennes mostrar och fastrar, morbröder och farbröder och alla kusiner. Alla älskvärda relationer och fantastiska möten. Som när fastern hittade sin make och via honom lärde känna en helt ny familj med nya människor och historier.
Hennes vänner stod samlade bakom en annan dörr, med sina familjemedlemmar och partners. Allt vara skratt och glädje.
Lite längre ner i korridoren fanns en dörr hon helst gick förbi, men inte denna gång. Nu kisade hon in och såg sitt ex sitta där med en kopia av henne själv i sängen. Det mest ledsamma minnet hon hade med honom. Orden han sa – dem ekade fortfarande. På avstånd såg det lika ledsamt ut som det kändes inombords.
Längst ner i den vinglande korridoren fanns en dörr som inte gömde något alls då rummet bakom var tomt. Hanna hade haft på känn att detta var hennes rum som liten. Rummet hon haft innan hon tvingades fly över haven, fly från allt som heter familj och vänner. Men lite osäker var hon, för inte hade hon haft ett tomt rum?
Eller så var det en vision av hennes framtid, att den skulle förbli tom.
För när hon kände efter, vad hade hon egentligen att komma med?
Visst, sig själv. I allra högsta grad. Men vad mer?
När vi träffar nytt folk så får vi med oss så mycket mer än bara personen i fråga. Vi får dennes kunskaper, dennes lärdomar och, om än ytligt, dennes bekantskapskrets. Men Hanna som inte hade något mer än sig själv, skulle folk gå med på det?
Fantasierna och tankarna gick även fram i tiden ibland, som en sorts tidsmaskin. Vad skulle nästa partner säga när hon inte kunde ta med honom hem och presentera sina föräldrar? Om det kom så långt att deras framtida barn aldrig skulle få se sina morföräldrar, skulle hon kunna ge ett barn nåt sånt? Ingen mormor. Ingen morfar. Ingen häftig morbror som lär ut det som mamma absolut sagt att han inte får lära.
Om det var ett uttryck som Hanna älskade över allt annat samtidigt som hon avskydde det var det orden what you see is what you get, för det var så hela hennes liv var uppbyggt. Var det inte tillräckligt, ja då fick folk gå vidare.