dig, mig och idyllen
det känns som igår, skrattet genom tårarna
med nedbrunna murar och vita lögner tar jag mig fram
det känns som om du förstår allt jag säger dig
det där om att älska, att sakna, att älta, det där om ett liv
nån sorts idyll, en villa vid stranden
eller två rum och altan i ett skogsbryn utanför stan
du sitter i solen med blicken i boken du aldrig läst klart
boken om dig, boken om mig
ett korståg på glänt, står vi kvar i ledet än?
med en gammal fackla, en gammal flamma som brinner än
som en stjärnspäckad fest, är vi här på lånad tid?
som om nån rycker mattan där vi står och dansar och håller i
nån sorts idyll, balen på slottet
eller en tyst foajé, där ingen längre är
en promenad i det mörka, hem till ett vandrarhem i en gränd
hem till dig, hem till mig
jag blundar ikväll och drömmer mig till din parfym
allt det där som vi lämnat, allt som vi ämnat att ge tid
jag blundar igen och ser dig stå här framför mig
med utsträckta armar och tårar längs kinden bjuder du in
nån sorts idyll, att blunda i mörkret
men när jag tittar igen, håller jag om, ingenting
tillbaka till drömmens värld, där jag ser dig, där jag håller om dig
där jag har min hand i din och du din hand i min
där jag har min hand i din och du din hand i min