Från en mur till en farlig lek.
Om du har felat mig så är det lugnt, jag har kommit över det.
Om du är arg på mig så har du vunnit, jag har släppt det.
Om vi inte snackar längre så har jag kommit till freds med det, jag älskar dig och önskar dig väl.
Jag är inne på mitt fjärde decennium. Det är rätt coolt. Den som har matteboken memorerad räknar snabbt ut att jag därmed är född på 80-talet. Visserligen rätt sent, i 89, men ändå på 80-talet. När jag föddes fanns Berlinmuren fortfarande kvar, den tanken har aldrig slagit mig förr. För er tappra få som inte vet vad jag dillar om så var Berlinmuren nån sorts miniatyr av den muren som Mr Trump har lovat att bygga.
Jag växte således upp på det magiska 90-talet. Det var då vi spelade boll på gatan och lekte kurragömma på trädgårdarna. Musik fanns på kassettband och ville du ha en ny låt fick du vänta in till dess att låten kom på radion så du kunde banda över den till ett kassettband. Vi fick hålla tummarna så att inte radiopratarna pratade sönder introt.
Vi skjutsade folk hit och dit på våra cyklar. Ibland trillade vi och skrapade upp våra knän och våra bara ben. Kollar du om det blöder? Nej det blöder inte. Kanon, fortsätt stoja och ha kul. Ute skulle man vara. Vi kastade vattenballonger på varande och sköt med vattenpistol. Det fanns vattenspridare som man kunde springa och hoppa över, för i värmen var det alltid härligt.
Skogens träd var till för att klättra i och längre in i skogen byggde man träkojor, helt utan bygglov. Vi knöt ihop egna pilbågar som var av urusel kvalité men lika kul för det.
Vi krigade på skolgården, killarna mot tjejerna. Ena gruppen skulle fånga in den andra och sätta dem vid en bänk, eller fängelset som vi kallade det, och för att bli fri så behövde en lagkamrat komma och dra dig därifrån. Vi sprang runt i de stora sandlådorna och runt klätterställningarna. Då och då sprang man in i en annan och fick sig en bula och kanske nåt eventuellt skrapsår, men så länge det inte forsade blod fortsatte vi ha roligt. Vi bygger ett sandslott till!
På väg hem hade de coola kidsen nåt som kallades för BMX och vi var några som nöjde oss med skateboards. Jag lärde mig knappt hur man gjorde en vettig ollie men jag tog mig fram. Eller så satt vi två tre personer på en och samma cykel och jäktade oss fram i full galopp. Inga curlande vuxna som alltid behövde veta exakt vart och när vi var. Bara ett litet hum var bra. Vi hade ändå inga mobiltelefoner så ville man nå oss hos nån annan fick man ringa deras hemtelefon på ett telefonnummer man memorerade i huvudet. Å andra sidan var allas nummer högst fem nummer långa. Ville du ringa en annan kommun, ja då fick du ju slå deras riktnummer först, sen fem siffror. Inga snabbknappar här inte.
På kalas var alla bjudna och vi lekte den farligaste av farliga lekar. Ryska posten! Tänker inte gå in på vad den leken handlade om…
TV då? Ajjemän, ettan tvåan och fyran! Sökte man lite mer kunde vi även få in trean och femman men det var inte självklart. Det var mer efter millennieskiftet som man kunde ha många kanaler, kanske uppemot tio stycken. Men tiden efter millennieskiftet är inte för detta inlägg, det kanske kommer senare nån gång.
Dagens mood – lycka.
Över och ut!