Molnen Brinner

 

Var vi fem eller tio år gamla när vi hade en bästa vän, en bästis? När vi hade en nästbästa vän och en tredje bästa och så vidare. När vi kunde rangordna varenda människa vi kände efter hur bra vänner vi var. Hur gamla var vi då?

Idag kan jag inte påstå att jag har en bästa vän och inte en nästbästa. Däremot kan jag säga att jag har två eller tre riktigt nära vänner. Efter det kommer väl goda vänner, resterande kompisar och ytligt bekanta. Några av oss har ovänner – men vad är meningen med det?

 

Jag satt där lite på helspänn på den något obekväma bänken av trä. Benutrymmet framför lämnade rätt mycket att önska, men vem tänker på sådana enkelheter när det vankas stordåd. Salens interiör är väl mer påkostad än den vanlige människans hem men salen i sig är ändå Guds sal. Lite rikedom har aldrig skadat. Men det vackraste i salen var ändå inget sakligt ting, ingen enskild människa. Det vackraste var nog den gemensamma känslan alla kände, vetskapen om den stundande timmen.

Och som på befallning började klockorna ringa. Jag ser framför mig hur fåglarna dansar, hur älvor sjunger och hur träden sträcker på sig lite extra. Det är en sådan där bra dag. Klockornas ton sinar samtidigt som det enda paret som äger sig rätten att kallas vackra äntrar salen.
Kan väl snabbspola till de två jakande svaren som gavs. Hur det hela gick till låter jag leva kvar i huvudet där det mår som bäst. I mitt huvud såsom i alla de andra närvarandes huvud. Allt behöver inte sättas på pränt.

 

Jag vill ändå påstå att jag är tacksam till att få vara en del av folks liv. Folk som vid viktiga delar av livet väljer att inkludera mig på ett litet hörn. Det gör mig glad. Dop. Examensfiranden. Bröllop. Att jag på något sätt gjort ett så stort intryck på en annan människa att jag blir vald att få deltaga. Privilegier som oftast tillhandahålls familjemedlemmar.