då dricker jag inte ens kaffe
Återigen var det dags för en av Värnamos äldsta traditioner – marknad! Har dock ingen källa på det, det kan vara så att vi har en äldre tradition.
Jag gick genom stället rätt fort, det brukar nämligen inte vara så mycket att slänga ögonen på. Fortsatte bort under vägen och fram mot Värnamo Camping innan jag svängde av åt höger, runt Prostsjön. Eftersom solen valt att titta fram var jag inte ensam att promenera så i all välvilja blev det ett par hej till höger och vänster. Ibland funkar jag så.
Ett par fick inte sitt hej. De satt på en bänk några meter ifrån gångstigen, mellan stigen och sjön. De satt där med varsin kopp kaffe (kände doften) och verkade bara vara i nuet. Kanske en liten sak för dem då de troligtvis har möjlighet till sånt umgänge dagligen. Jag stannade upp och tittade på deras jackbeklädda ryggar i kanske fyra sekunder innan jag traskade vidare. Nånstans där kom tanken till mig att jag också skulle vilja göra nåt sånt simpelt. Gå ut med en älskade och ta en kopp kaffe i skogen vid en sjö. Och då dricker jag inte ens kaffe! Jag tror bestämt de klarade sig utmärkt utan mitt hej.
Men nånstans är väl nåt sånt ändå målet? Åtminstone ett av livets alla mål. Att bara sitta still jämte en person man känner in och ut, och bara vara.
Nu kan det ju vara så att dessa två människor avskyr varann och slår varandra halvt medvetslösa om kvällarna. Men jag betvivlar det.