Tror du på gud?
Love is a variety of different emotional and mental states, typically strongly and positively experienced, that ranges from deepest interpersonal affection to simple pleasure.
Efter en helg som började på läktaren och som avslutas i datorstolen är jag ändå nöjd över mig själv. Jag har inte så stor koll på allt inom hockeyns värld och efter att ha skådat HV71 i fredags kan jag bara dra mig till den slutsatsen att det har inte dem heller. Eller så vet de vad hockey är men att hela laget tillfälligt tappade bort den kunskapen i fredags.
Lördagen blev en kort dag då jag i princip somnade efter jag kom hem från jobbet och vaknade fjorton timmar senare, en söndagsmorgon. Nu har även söndagen strax kommit till ända, en söndag jag spenderat både i bilen, i skogen, i affären och här framför datorn. Jag har hunnit städa en del och tagit mig genom en del av det berget av disk jag haft stående ett tag. En diskmaskin vore gudomligt! Och på tal om gudomligt…
Det var inte många månvarv sedan jag delade lunch med en god vän där en av dagens stora frågor dök upp, tror du på gud? Egentligen så är det inget speciellt med den frågan, för det snabba och korta svaret jag har att ge är ett simpelt nej. Men frågan har gnagt lite sådär halvt i mig sen dess. Följdfrågan torde lyda så du är ateist? Men jag känner mig inte bekväm under den etiketten heller, då det innebär att man totalt förnekar en gudomlig makts närvaro. För det känns som vi lever i ett samhälle där, om man inte är det ena så är man direkt det andra. Själv står jag väl nånstans emellan de båda. Kanske med en större lutning åt det nekande hållet.
Ett tag efter att mamma gick bort började jag fundera på vad som egentligen händer med oss när vi dör. Det kändes så futtigt att man ska leva ett helt liv och påverka så sjukt många andra liv för att i sitt allra sista ögonblick bara bli nån sorts ickeexistens och försvinna ut i tomma intet. Att enbart bli ett minne. Det var då som jag VILLE vara troende, inom religioner finns ändå svaret på vad som händer när ens jordbundna liv tar slut. Jag ville verkligen tro på det här att man återser varandra i nästa liv. Om det så vore i Jesus himmelrike eller i Astrid Lindgrens nangijala spelade mig ingen roll, jag ville bara att jag där och då verkligen trodde på en av alla dessa sanningar. Dock gör jag inte det, jag tror ju tyvärr på den där berättelsen om den stora smällen och att livet på jorden tillkom av en slump. Jag menar, när man tar universums ofantliga storlek så borde det ju finnas EN planet där förutsättningarna för liv föll rätt ut. Den planet vi bor på. Hur fel jag än vill att jag ska ha så tror jag tyvärr att man blir en sån där ickeexistens efter att livet sakta men säkert tinat bort.
Att göra det bästa med vad du har tills dina dagars räkning tar slut är något alla borde göra. Att tänka mer på dig själv än du i dagsläget gör, nåt jag själv är dålig på. Och att framför allt visa kärlek och respekt till dina medmänniskor.
Vad gör det om hundra år är en rad Snövit och de sju dvärgarna så glatt framför. Ja, egentligen ingenting, borde svaret vara. Men om du gör dina dagar till de bästa dagarna du har så kanske det betyder något för någon annan, som i sin tur gör något liknande och så vidare. Så då kanske det faktiskt betyder något om hundra år? Vad det där något nu än kan vara.